Frustration

                                                                   


Nu har jag gått med en känsla en tid som jag inte riktigt har kunnat sätta ord på. Jag har pendlat mellan att känna mig lugn och harmonisk till att känna mig irriterad och nära till gråt flera gånger. Funderare som jag är vill jag gärna ha ett svar på vad det kan tänkas beror på och då brukar jag sätta mig ner, försöka känna efter och leta efter svaret inom mig. Men ibland är det enklare att bara säga att jag är nog trött, jag har sovit dåligt, hormoner...bla bla bla.och så vips så har det gått ut över mina nära och kära. Men idag kom svaret till mig som en blixt ifrån klar himmel. Det jag känner är frustration. Min upplevelse är att man ofta säger att man känner sig frustrerad men att man egentligen inte vet den exakta betydelsen av ordet.


"Frustration är en psykologisk term som avser den besvikelse som någon känner när vägen till ett eftersträvat mål hindras. Ordet frustration används i samband med att man strävar efter ett mål för att få behovstillfredsställelse och hindras i detta. När resultatet uteblir känner vi irritation, missmod, ilska och liknande, det som med ett gemensamt namn kallas frustration."(Wikipedia)


Det är precis detta som jag känner. Jag strävar efter att tillfredsställa ett/flera behov som jag har men hindras i detta gång på gång. Detta leder mig in på frågan hur/vad jag skall göra för att undvika att jag upprepade gånger försätter mig att vara i den känslan? Nu blir det till att börja granska mina behov, värdera dem,  för att sen se om det verkligen är ett behov som bör tillfredsställas eller om jag klarar mig utan det. 

Att växa som människa

Vad menar jag med det? Att växa som människa handlar för mig om att komma till nya insikter om mig själv.För att komma till nya insikter krävs det mod att stanna upp, rannsaka sig själv, titta inåt, se sina styrkor och svagheter som den människa du är. Ställa sig frågan om detta beteende är rätt eller fel. Kan jag förändra mig på något sätt och i så fall hur? Jag har många gånger sagt och gjort saker som jag inte borde ha gjort. Frågan är om jag kommer att göra om samma sak igen eller tillåter jag mitt felbeteende att fortsätta? Ja, ibland har det hänt  att jag har fortsatt med det som jag ser är fel. Som jag ser det så handlar det om att mitt ego tar över och styr mig i vissa situationer. Det typiska som sker när egot styr är du återupprepar det som blir fel i livet. Egot är som det låter egoistiskt på så vis att det tar ingen hänsyn till vad som är sårbart hos dig. Egot strävar hela tiden till det som har varit för att det känner igen sig i det och blir därmed trygg. Det kan innebära att man till exempel hamnar i destruktiva förhållanden om och om igen. Man kan beskriva egot som det som är falskt inom dig, det jag tror jag är när jag inte är medveten om vad som är jag.

Wayne Dyer har sju tips för att överkomma egot, eller minska egots påverkan:

1. Sluta upp med att ta illa upp, känna dig stött, kränkt. - Ett av egots sätt är att övertyga dig om att världen inte är som den borde vara. Att vara stött/kränkt skapar samma destruktiva energi som gjorde dig stött till att börja med och leder till attack, motanfall och krig.

2. Släpp taget om ditt behov av att vinna. - Egot älskar att dela upp oss i vinnare och förlorare. Men ingen kan vinna jämt, någon kommer alltid vara yngre, snabbare, vackrare, starkare, smartare och detta leder lätt till känslan av att känna sig värdelös och obetydlig. Vilket är egot.

3.Släpp taget om ditt behov av att ha rätt. - Egot är källan till många konflikter och osämja. Att släppa taget om behovet att ha rätt i diskussioner och förhållanden är som att säga till egot: jag är inte din slav.

4. Släpp taget om ditt behov av att känna dig överlägsen. - När du projicerar känslor av överlägsenhet gentemot andra är det vad du möts av själv, vilket leder till förbittring och fientliga känslor.

5. Släpp taget om ditt behov av att ha mer. - Egots mantra är "mer", det är aldrig tillfredsställt. Du kommer aldrig att "nå fram" med egot vid ratten. Du kommer aldrig se att du redan är framme, för egot säger att det alltid finns mer att skaffa, uppnå.

6. Sluta med att identifera dig med dina prestationer/gärningar. - Detta kan vara svårt om du tror att du är dina ageranden. Men i själva verket är du det som observerar handlingarna, inte handlingarna i sig.

7. Släpp taget om ditt rykte. - Ditt rykte finns inte lokaliserat i dig, det finns i andras tankar om dig. Därför har du ingen kontroll över det. Om du är alltför orolig över vad andra säger/tänker om dig, så är du avskärmad från dig själv och tillåter andras åsikter att styra dig. Det är egot. 

Fina fina Mormor

Idag har många tankar gått till min vackra mormor Britta. Hon fyller 99 år i november...snart 100år! Det är för mig så obegripligt att när hon kom till världen var året 1912! Tänk vilken resa genom livet hon har gjort. Mormor är så där fin som en människa kan vara. Med det menar jag att hon har hela sitt liv skänkt äkta glädje kärlek och omtanke till sina medmänniskor. Det finns inget ont i den människan. När vi pratar om henne och jag ser bilder på henne så vill mitt hjärta bara gråta av tacksamhet över att hon jämt funnits för mig och mina syskon när vi har behövt henne. Hon är en riktig kämpe och en av mina förebilder i livet. Vi träffas inte så mycket nu för tiden och känner att jag saknar henne så mycket. Jag älskar dig, kära mormor.

Min syster Lotta och vackra mormor

Kärlek!!!

Åtta år, liten och rädd.

Jag vaknade av de glatt kvittrande domherrarna utanför mitt lilla sovrumsfönster. Jag hörde i mitt sömnliknade tillstånd att mamma var ute och matade dem med fågelfrön, tidigt, innan hon och pappa for till jobbet. Mamma och pappa jobbade för jämnan. De hade ett sånt arbete förklarade de när jag frågade, speciellt på somrarna. De åkte hemifrån klockan sex på morgnarna och brukade inte komma hem för än runt klockan sex på kvällarna. Det var tur att jag hade syskon i alla fall som gjorde mig sällskap när eftermiddagarna kändes långa och tråkiga. Lotta som var 11 år och Nettan som var 18 år. Men den här dagen skulle jag vara ensam. Lotta var på ridläger i Krattemasugn och Nettan hade skaffat sig en pojkvän och tillbringade den mesta tiden hemma hos honom.
Det hade blivit bestämt att min kompis Karins skulle komma över till mig den här dagen. Vi skulle leka tillsammans. Det var speciellt kommer jag ihåg för mamma ville helst inte att vi skulle vara ensamma och leka.
Det ringde på dörren när klockan var bara några minuter över nio. Jag hade just ätit min frukost som bestod av kalaspuffar med mjölk och varm choklad med ostfralla. Mamma brukade alltid säga att jag hade för mycket kalaspuffar och för lite mjölk och att jag sölade så mycket när jag doppade min fralla i den varma, starka chokladen. Men nu var jag helt ensam och ingen klagade på hur jag åt min frukost.
Karin klev innanför dörren med ett brett leende klädd i en rosa klänning med vita blommor. Hon såg nyvaken ut. Säkert hade hon sett fram emot den här dagen lika mycket som jag. Så mycket att hon inte hann borsta sitt långa bruna hår innan hon cyklade över till Vätterosvägen 2, där vi då bodde. Vi hade bestämt att vi skulle leka med Barbiedockor. Vi sprang till mitt blåa rum med heltäckningsmatta för att sätta oss i lek. Jag minns att vi diskuterade om varför man behövde städa sitt rum. Det gick lika bra, tyckte vi, att hoppa mellan leksakerna som nu låg utspridda över hela golvet.
Efter en stunds lek kom vi på att vi skulle cykla hem till Karin för att hämta en av hennes favorit Barbiedockor, för att vi skulle får ut så mycket som möjligt av vår dag tillsammans. Vi cyklade hem till henne brakfart. Karin bodde inte mer än två kvarter ifrån mig så vi var snabbt på väg tillbaka.
Sommaren svepte över oss där vi cyklade. Jag kände att jag var så lycklig över att ha en sån bra lekkamrat. Vi tog lite extra fart när vi närmade oss den branta asfalterade backen. Jag såg mitt gula hus blänka i slutet av den när vi susade nedför.
Men plötsligt tog det tvärstopp och jag for med min skalle rakt ner på den hårda vägen. Karin han inte reagera för än hon var nere. Jag reste mig upp i all undran över vad som just hänt. Det slog snabbt lock för öronen och det kändes som att jag lämnat hela världen utanför. Inga fåglar kvittrade längre. Det enda jag hörde var mina egna andetag och ett litet hjärta som bultade av rädsla. När jag såg att min gula polojumper snabbt färgades till röd förstod jag att situationen var mycket allvarlig. Jag lämnade min lilla rosa flickcykel liggandes på marken och började att springa nedför backen. Det enda som jag tänkte på var att jag var tvungen att hitta någon vuxen som kunde hjälpa mig. När jag sprang där längs den gråa hårda gatan hörde jag  Karins röst i ett dovt dunkel fråga hur det var med mig. Jag han inte svara på hennes frågor, jag bara sprang och tillslut försvann hon hem av rädsla. Jag fortsatte att springa, ensam och skräckslagen men ändå lugn till vår granne mittemot och ringde på dörren i hopp om att någon skulle öppna och rädda mig. Medan jag stod där och väntade hörde jag hur blodet från mina öron plaskade i takt med mina hjärtslag när det nådde marken. Ingen öppnade. Jag sprang till nästa hus för att kanske ha bättre tur där, men icke. Mitt enda alternativ var nu att återvända hem för att ringa till mamma och pappa. Jag mumlade hela tiden något för att försäkra mig om att jag inte var död. Jag var rädd att jag skulle tystna för alltid. Mitt huvud kändes tungt som bly, det var bedövat att den kraftiga smällen tror jag. Jag kände att mina ben blev svagare för varje steg jag tog. Jag undrade om jag skulle ha kraft att springa hela vägen hem. Marken efter mig färgades röd av blod. Nu var jag  hemma. Jag ryckte i det guldfärgade dörrhandtaget men dörren var låst. Vilken lycka! Jag kom ihåg att jag inte låste dörren innan jag och Karin cyklade iväg. Jag ringde på och Nettan, min räddare, öppnade dörren. Jag kastade mig om hennes lätt rosa hals i både lättnad och rädsla. Jag frågade om hon trodde att jag skulle dö. Nettan förvann i i köket där resterna av min frukost stod kvar på bordet. Jag förstod att hon skulle hjälpa mig. Min trötta kropp bar mig in till vårt blåa badrum. Jag blev rädd när jag såg att blodet pulserade ut ur öronen, näsan och munnen i takt med mina hjärtslag. Då min mun var fylld av blod som smakade järn böjde jag mig över det vita handfatet för att spotta. Jag kommer ihåg att jag knappt fick upp min lilla mun. När jag spottade följde en bit av min tunga med ut. Den hade jag bitit av när mina käkar slog ihop vid fallet. Jag orkade inte med synen av mig själv så jag tom med mig en brun och orangerandig handduk och gick in till mamma och pappas säng för att vira den om mitt skadade huvud i hopp om att det skull sluta att blöda. Handduken fylldes snabbt av det varma mörka blodet. Jag låg helt stilla på det mörkt rosa överkastet och bad att jag inte skulle dö ifrån mamma, pappa, Lotta, Nettan och alla glada lekstunder med Karin. Jag kände hur jag började att sväva bort just som någon grep tag i min snart livlösa kropp.
Nästa sekund blev jag bländad av starka lysrör. Människor med gröna kläder rycket och slet i min kropp. De stack vassa nålar överallt. Nettan fanns hela tiden vid min sida. I all kaos höll hon min lilla hand. Jag längtade efter mamma och pappa, sen försvann jag bort.

För en tid sedan hade jag ett kärt möte med fina B som jag inte har pratat med på länge. Han kom förbi hemma hos mig och pratade om hur viktigt det är för honom att varje morgon när han vaknar välja att se det fina med livet. Det är senare avgörande för honom hur hans dag kommer att se ut. Vi pratade om hur människor väljer att leva sina liv (om de nu har en möjlighet att välja?). Detta väckte naturligtvis tankar hos mig, om mig, om mina nära och kära men även om människor som inte berör mig. Det här är tankar som tar mig direkt till Kaj Pollacks bok: Att välja glädje. En bok som många människor har läst och handlar om att du kan välja glädje i ditt liv. Min fråga är om de verkligen tar till sig hans budskap med boken och verkligen väljer glädje? Det är ju inte så lätt som det är att skriva. Jag brukar säga till mina barn när de är sura över något som är helt oviktigt att de är deras känsla, att de har rätt att känna så. Jag säger till dem att de har en möjlighet att välja om de ska vara sura eller om de ska gå vidare genom att släppa det som triggar dem. Svaret som jag brukar få är att de KAN INTE bara göra det. Nej, det krävs en medvetenhet och lång träning men det går tillslut. Det jag vill säga med det är att om du redan som liten för höra att du har den möjligheten så tror jag att det kommer att ge dina barn en bättre förutsättning för välmående när de blir vuxna.
Mitt budskap är: Ge dina barn en möjlighet att välja glädje i livet.