Min syster Lotta och vackra mormor
Kärlek!!!
söndag 18 september 2011
Fina fina Mormor
Idag har många tankar gått till min vackra mormor Britta. Hon fyller 99 år i november...snart 100år! Det är för mig så obegripligt att när hon kom till världen var året 1912! Tänk vilken resa genom livet hon har gjort. Mormor är så där fin som en människa kan vara. Med det menar jag att hon har hela sitt liv skänkt äkta glädje kärlek och omtanke till sina medmänniskor. Det finns inget ont i den människan. När vi pratar om henne och jag ser bilder på henne så vill mitt hjärta bara gråta av tacksamhet över att hon jämt funnits för mig och mina syskon när vi har behövt henne. Hon är en riktig kämpe och en av mina förebilder i livet. Vi träffas inte så mycket nu för tiden och känner att jag saknar henne så mycket. Jag älskar dig, kära mormor.
torsdag 15 september 2011
Åtta år, liten och rädd.
Jag vaknade av de glatt kvittrande domherrarna utanför mitt lilla sovrumsfönster. Jag hörde i mitt sömnliknade tillstånd att mamma var ute och matade dem med fågelfrön, tidigt, innan hon och pappa for till jobbet. Mamma och pappa jobbade för jämnan. De hade ett sånt arbete förklarade de när jag frågade, speciellt på somrarna. De åkte hemifrån klockan sex på morgnarna och brukade inte komma hem för än runt klockan sex på kvällarna. Det var tur att jag hade syskon i alla fall som gjorde mig sällskap när eftermiddagarna kändes långa och tråkiga. Lotta som var 11 år och Nettan som var 18 år. Men den här dagen skulle jag vara ensam. Lotta var på ridläger i Krattemasugn och Nettan hade skaffat sig en pojkvän och tillbringade den mesta tiden hemma hos honom.
Det hade blivit bestämt att min kompis Karins skulle komma över till mig den här dagen. Vi skulle leka tillsammans. Det var speciellt kommer jag ihåg för mamma ville helst inte att vi skulle vara ensamma och leka.
Det ringde på dörren när klockan var bara några minuter över nio. Jag hade just ätit min frukost som bestod av kalaspuffar med mjölk och varm choklad med ostfralla. Mamma brukade alltid säga att jag hade för mycket kalaspuffar och för lite mjölk och att jag sölade så mycket när jag doppade min fralla i den varma, starka chokladen. Men nu var jag helt ensam och ingen klagade på hur jag åt min frukost.
Karin klev innanför dörren med ett brett leende klädd i en rosa klänning med vita blommor. Hon såg nyvaken ut. Säkert hade hon sett fram emot den här dagen lika mycket som jag. Så mycket att hon inte hann borsta sitt långa bruna hår innan hon cyklade över till Vätterosvägen 2, där vi då bodde. Vi hade bestämt att vi skulle leka med Barbiedockor. Vi sprang till mitt blåa rum med heltäckningsmatta för att sätta oss i lek. Jag minns att vi diskuterade om varför man behövde städa sitt rum. Det gick lika bra, tyckte vi, att hoppa mellan leksakerna som nu låg utspridda över hela golvet.
Efter en stunds lek kom vi på att vi skulle cykla hem till Karin för att hämta en av hennes favorit Barbiedockor, för att vi skulle får ut så mycket som möjligt av vår dag tillsammans. Vi cyklade hem till henne brakfart. Karin bodde inte mer än två kvarter ifrån mig så vi var snabbt på väg tillbaka.
Sommaren svepte över oss där vi cyklade. Jag kände att jag var så lycklig över att ha en sån bra lekkamrat. Vi tog lite extra fart när vi närmade oss den branta asfalterade backen. Jag såg mitt gula hus blänka i slutet av den när vi susade nedför.
Men plötsligt tog det tvärstopp och jag for med min skalle rakt ner på den hårda vägen. Karin han inte reagera för än hon var nere. Jag reste mig upp i all undran över vad som just hänt. Det slog snabbt lock för öronen och det kändes som att jag lämnat hela världen utanför. Inga fåglar kvittrade längre. Det enda jag hörde var mina egna andetag och ett litet hjärta som bultade av rädsla. När jag såg att min gula polojumper snabbt färgades till röd förstod jag att situationen var mycket allvarlig. Jag lämnade min lilla rosa flickcykel liggandes på marken och började att springa nedför backen. Det enda som jag tänkte på var att jag var tvungen att hitta någon vuxen som kunde hjälpa mig. När jag sprang där längs den gråa hårda gatan hörde jag Karins röst i ett dovt dunkel fråga hur det var med mig. Jag han inte svara på hennes frågor, jag bara sprang och tillslut försvann hon hem av rädsla. Jag fortsatte att springa, ensam och skräckslagen men ändå lugn till vår granne mittemot och ringde på dörren i hopp om att någon skulle öppna och rädda mig. Medan jag stod där och väntade hörde jag hur blodet från mina öron plaskade i takt med mina hjärtslag när det nådde marken. Ingen öppnade. Jag sprang till nästa hus för att kanske ha bättre tur där, men icke. Mitt enda alternativ var nu att återvända hem för att ringa till mamma och pappa. Jag mumlade hela tiden något för att försäkra mig om att jag inte var död. Jag var rädd att jag skulle tystna för alltid. Mitt huvud kändes tungt som bly, det var bedövat att den kraftiga smällen tror jag. Jag kände att mina ben blev svagare för varje steg jag tog. Jag undrade om jag skulle ha kraft att springa hela vägen hem. Marken efter mig färgades röd av blod. Nu var jag hemma. Jag ryckte i det guldfärgade dörrhandtaget men dörren var låst. Vilken lycka! Jag kom ihåg att jag inte låste dörren innan jag och Karin cyklade iväg. Jag ringde på och Nettan, min räddare, öppnade dörren. Jag kastade mig om hennes lätt rosa hals i både lättnad och rädsla. Jag frågade om hon trodde att jag skulle dö. Nettan förvann i i köket där resterna av min frukost stod kvar på bordet. Jag förstod att hon skulle hjälpa mig. Min trötta kropp bar mig in till vårt blåa badrum. Jag blev rädd när jag såg att blodet pulserade ut ur öronen, näsan och munnen i takt med mina hjärtslag. Då min mun var fylld av blod som smakade järn böjde jag mig över det vita handfatet för att spotta. Jag kommer ihåg att jag knappt fick upp min lilla mun. När jag spottade följde en bit av min tunga med ut. Den hade jag bitit av när mina käkar slog ihop vid fallet. Jag orkade inte med synen av mig själv så jag tom med mig en brun och orangerandig handduk och gick in till mamma och pappas säng för att vira den om mitt skadade huvud i hopp om att det skull sluta att blöda. Handduken fylldes snabbt av det varma mörka blodet. Jag låg helt stilla på det mörkt rosa överkastet och bad att jag inte skulle dö ifrån mamma, pappa, Lotta, Nettan och alla glada lekstunder med Karin. Jag kände hur jag började att sväva bort just som någon grep tag i min snart livlösa kropp.
Nästa sekund blev jag bländad av starka lysrör. Människor med gröna kläder rycket och slet i min kropp. De stack vassa nålar överallt. Nettan fanns hela tiden vid min sida. I all kaos höll hon min lilla hand. Jag längtade efter mamma och pappa, sen försvann jag bort.
Det hade blivit bestämt att min kompis Karins skulle komma över till mig den här dagen. Vi skulle leka tillsammans. Det var speciellt kommer jag ihåg för mamma ville helst inte att vi skulle vara ensamma och leka.
Det ringde på dörren när klockan var bara några minuter över nio. Jag hade just ätit min frukost som bestod av kalaspuffar med mjölk och varm choklad med ostfralla. Mamma brukade alltid säga att jag hade för mycket kalaspuffar och för lite mjölk och att jag sölade så mycket när jag doppade min fralla i den varma, starka chokladen. Men nu var jag helt ensam och ingen klagade på hur jag åt min frukost.
Karin klev innanför dörren med ett brett leende klädd i en rosa klänning med vita blommor. Hon såg nyvaken ut. Säkert hade hon sett fram emot den här dagen lika mycket som jag. Så mycket att hon inte hann borsta sitt långa bruna hår innan hon cyklade över till Vätterosvägen 2, där vi då bodde. Vi hade bestämt att vi skulle leka med Barbiedockor. Vi sprang till mitt blåa rum med heltäckningsmatta för att sätta oss i lek. Jag minns att vi diskuterade om varför man behövde städa sitt rum. Det gick lika bra, tyckte vi, att hoppa mellan leksakerna som nu låg utspridda över hela golvet.
Efter en stunds lek kom vi på att vi skulle cykla hem till Karin för att hämta en av hennes favorit Barbiedockor, för att vi skulle får ut så mycket som möjligt av vår dag tillsammans. Vi cyklade hem till henne brakfart. Karin bodde inte mer än två kvarter ifrån mig så vi var snabbt på väg tillbaka.
Sommaren svepte över oss där vi cyklade. Jag kände att jag var så lycklig över att ha en sån bra lekkamrat. Vi tog lite extra fart när vi närmade oss den branta asfalterade backen. Jag såg mitt gula hus blänka i slutet av den när vi susade nedför.
Men plötsligt tog det tvärstopp och jag for med min skalle rakt ner på den hårda vägen. Karin han inte reagera för än hon var nere. Jag reste mig upp i all undran över vad som just hänt. Det slog snabbt lock för öronen och det kändes som att jag lämnat hela världen utanför. Inga fåglar kvittrade längre. Det enda jag hörde var mina egna andetag och ett litet hjärta som bultade av rädsla. När jag såg att min gula polojumper snabbt färgades till röd förstod jag att situationen var mycket allvarlig. Jag lämnade min lilla rosa flickcykel liggandes på marken och började att springa nedför backen. Det enda som jag tänkte på var att jag var tvungen att hitta någon vuxen som kunde hjälpa mig. När jag sprang där längs den gråa hårda gatan hörde jag Karins röst i ett dovt dunkel fråga hur det var med mig. Jag han inte svara på hennes frågor, jag bara sprang och tillslut försvann hon hem av rädsla. Jag fortsatte att springa, ensam och skräckslagen men ändå lugn till vår granne mittemot och ringde på dörren i hopp om att någon skulle öppna och rädda mig. Medan jag stod där och väntade hörde jag hur blodet från mina öron plaskade i takt med mina hjärtslag när det nådde marken. Ingen öppnade. Jag sprang till nästa hus för att kanske ha bättre tur där, men icke. Mitt enda alternativ var nu att återvända hem för att ringa till mamma och pappa. Jag mumlade hela tiden något för att försäkra mig om att jag inte var död. Jag var rädd att jag skulle tystna för alltid. Mitt huvud kändes tungt som bly, det var bedövat att den kraftiga smällen tror jag. Jag kände att mina ben blev svagare för varje steg jag tog. Jag undrade om jag skulle ha kraft att springa hela vägen hem. Marken efter mig färgades röd av blod. Nu var jag hemma. Jag ryckte i det guldfärgade dörrhandtaget men dörren var låst. Vilken lycka! Jag kom ihåg att jag inte låste dörren innan jag och Karin cyklade iväg. Jag ringde på och Nettan, min räddare, öppnade dörren. Jag kastade mig om hennes lätt rosa hals i både lättnad och rädsla. Jag frågade om hon trodde att jag skulle dö. Nettan förvann i i köket där resterna av min frukost stod kvar på bordet. Jag förstod att hon skulle hjälpa mig. Min trötta kropp bar mig in till vårt blåa badrum. Jag blev rädd när jag såg att blodet pulserade ut ur öronen, näsan och munnen i takt med mina hjärtslag. Då min mun var fylld av blod som smakade järn böjde jag mig över det vita handfatet för att spotta. Jag kommer ihåg att jag knappt fick upp min lilla mun. När jag spottade följde en bit av min tunga med ut. Den hade jag bitit av när mina käkar slog ihop vid fallet. Jag orkade inte med synen av mig själv så jag tom med mig en brun och orangerandig handduk och gick in till mamma och pappas säng för att vira den om mitt skadade huvud i hopp om att det skull sluta att blöda. Handduken fylldes snabbt av det varma mörka blodet. Jag låg helt stilla på det mörkt rosa överkastet och bad att jag inte skulle dö ifrån mamma, pappa, Lotta, Nettan och alla glada lekstunder med Karin. Jag kände hur jag började att sväva bort just som någon grep tag i min snart livlösa kropp.
Nästa sekund blev jag bländad av starka lysrör. Människor med gröna kläder rycket och slet i min kropp. De stack vassa nålar överallt. Nettan fanns hela tiden vid min sida. I all kaos höll hon min lilla hand. Jag längtade efter mamma och pappa, sen försvann jag bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)