Åtta år, liten och rädd.

Jag vaknade av de glatt kvittrande domherrarna utanför mitt lilla sovrumsfönster. Jag hörde i mitt sömnliknade tillstånd att mamma var ute och matade dem med fågelfrön, tidigt, innan hon och pappa for till jobbet. Mamma och pappa jobbade för jämnan. De hade ett sånt arbete förklarade de när jag frågade, speciellt på somrarna. De åkte hemifrån klockan sex på morgnarna och brukade inte komma hem för än runt klockan sex på kvällarna. Det var tur att jag hade syskon i alla fall som gjorde mig sällskap när eftermiddagarna kändes långa och tråkiga. Lotta som var 11 år och Nettan som var 18 år. Men den här dagen skulle jag vara ensam. Lotta var på ridläger i Krattemasugn och Nettan hade skaffat sig en pojkvän och tillbringade den mesta tiden hemma hos honom.
Det hade blivit bestämt att min kompis Karins skulle komma över till mig den här dagen. Vi skulle leka tillsammans. Det var speciellt kommer jag ihåg för mamma ville helst inte att vi skulle vara ensamma och leka.
Det ringde på dörren när klockan var bara några minuter över nio. Jag hade just ätit min frukost som bestod av kalaspuffar med mjölk och varm choklad med ostfralla. Mamma brukade alltid säga att jag hade för mycket kalaspuffar och för lite mjölk och att jag sölade så mycket när jag doppade min fralla i den varma, starka chokladen. Men nu var jag helt ensam och ingen klagade på hur jag åt min frukost.
Karin klev innanför dörren med ett brett leende klädd i en rosa klänning med vita blommor. Hon såg nyvaken ut. Säkert hade hon sett fram emot den här dagen lika mycket som jag. Så mycket att hon inte hann borsta sitt långa bruna hår innan hon cyklade över till Vätterosvägen 2, där vi då bodde. Vi hade bestämt att vi skulle leka med Barbiedockor. Vi sprang till mitt blåa rum med heltäckningsmatta för att sätta oss i lek. Jag minns att vi diskuterade om varför man behövde städa sitt rum. Det gick lika bra, tyckte vi, att hoppa mellan leksakerna som nu låg utspridda över hela golvet.
Efter en stunds lek kom vi på att vi skulle cykla hem till Karin för att hämta en av hennes favorit Barbiedockor, för att vi skulle får ut så mycket som möjligt av vår dag tillsammans. Vi cyklade hem till henne brakfart. Karin bodde inte mer än två kvarter ifrån mig så vi var snabbt på väg tillbaka.
Sommaren svepte över oss där vi cyklade. Jag kände att jag var så lycklig över att ha en sån bra lekkamrat. Vi tog lite extra fart när vi närmade oss den branta asfalterade backen. Jag såg mitt gula hus blänka i slutet av den när vi susade nedför.
Men plötsligt tog det tvärstopp och jag for med min skalle rakt ner på den hårda vägen. Karin han inte reagera för än hon var nere. Jag reste mig upp i all undran över vad som just hänt. Det slog snabbt lock för öronen och det kändes som att jag lämnat hela världen utanför. Inga fåglar kvittrade längre. Det enda jag hörde var mina egna andetag och ett litet hjärta som bultade av rädsla. När jag såg att min gula polojumper snabbt färgades till röd förstod jag att situationen var mycket allvarlig. Jag lämnade min lilla rosa flickcykel liggandes på marken och började att springa nedför backen. Det enda som jag tänkte på var att jag var tvungen att hitta någon vuxen som kunde hjälpa mig. När jag sprang där längs den gråa hårda gatan hörde jag  Karins röst i ett dovt dunkel fråga hur det var med mig. Jag han inte svara på hennes frågor, jag bara sprang och tillslut försvann hon hem av rädsla. Jag fortsatte att springa, ensam och skräckslagen men ändå lugn till vår granne mittemot och ringde på dörren i hopp om att någon skulle öppna och rädda mig. Medan jag stod där och väntade hörde jag hur blodet från mina öron plaskade i takt med mina hjärtslag när det nådde marken. Ingen öppnade. Jag sprang till nästa hus för att kanske ha bättre tur där, men icke. Mitt enda alternativ var nu att återvända hem för att ringa till mamma och pappa. Jag mumlade hela tiden något för att försäkra mig om att jag inte var död. Jag var rädd att jag skulle tystna för alltid. Mitt huvud kändes tungt som bly, det var bedövat att den kraftiga smällen tror jag. Jag kände att mina ben blev svagare för varje steg jag tog. Jag undrade om jag skulle ha kraft att springa hela vägen hem. Marken efter mig färgades röd av blod. Nu var jag  hemma. Jag ryckte i det guldfärgade dörrhandtaget men dörren var låst. Vilken lycka! Jag kom ihåg att jag inte låste dörren innan jag och Karin cyklade iväg. Jag ringde på och Nettan, min räddare, öppnade dörren. Jag kastade mig om hennes lätt rosa hals i både lättnad och rädsla. Jag frågade om hon trodde att jag skulle dö. Nettan förvann i i köket där resterna av min frukost stod kvar på bordet. Jag förstod att hon skulle hjälpa mig. Min trötta kropp bar mig in till vårt blåa badrum. Jag blev rädd när jag såg att blodet pulserade ut ur öronen, näsan och munnen i takt med mina hjärtslag. Då min mun var fylld av blod som smakade järn böjde jag mig över det vita handfatet för att spotta. Jag kommer ihåg att jag knappt fick upp min lilla mun. När jag spottade följde en bit av min tunga med ut. Den hade jag bitit av när mina käkar slog ihop vid fallet. Jag orkade inte med synen av mig själv så jag tom med mig en brun och orangerandig handduk och gick in till mamma och pappas säng för att vira den om mitt skadade huvud i hopp om att det skull sluta att blöda. Handduken fylldes snabbt av det varma mörka blodet. Jag låg helt stilla på det mörkt rosa överkastet och bad att jag inte skulle dö ifrån mamma, pappa, Lotta, Nettan och alla glada lekstunder med Karin. Jag kände hur jag började att sväva bort just som någon grep tag i min snart livlösa kropp.
Nästa sekund blev jag bländad av starka lysrör. Människor med gröna kläder rycket och slet i min kropp. De stack vassa nålar överallt. Nettan fanns hela tiden vid min sida. I all kaos höll hon min lilla hand. Jag längtade efter mamma och pappa, sen försvann jag bort.

För en tid sedan hade jag ett kärt möte med fina B som jag inte har pratat med på länge. Han kom förbi hemma hos mig och pratade om hur viktigt det är för honom att varje morgon när han vaknar välja att se det fina med livet. Det är senare avgörande för honom hur hans dag kommer att se ut. Vi pratade om hur människor väljer att leva sina liv (om de nu har en möjlighet att välja?). Detta väckte naturligtvis tankar hos mig, om mig, om mina nära och kära men även om människor som inte berör mig. Det här är tankar som tar mig direkt till Kaj Pollacks bok: Att välja glädje. En bok som många människor har läst och handlar om att du kan välja glädje i ditt liv. Min fråga är om de verkligen tar till sig hans budskap med boken och verkligen väljer glädje? Det är ju inte så lätt som det är att skriva. Jag brukar säga till mina barn när de är sura över något som är helt oviktigt att de är deras känsla, att de har rätt att känna så. Jag säger till dem att de har en möjlighet att välja om de ska vara sura eller om de ska gå vidare genom att släppa det som triggar dem. Svaret som jag brukar få är att de KAN INTE bara göra det. Nej, det krävs en medvetenhet och lång träning men det går tillslut. Det jag vill säga med det är att om du redan som liten för höra att du har den möjligheten så tror jag att det kommer att ge dina barn en bättre förutsättning för välmående när de blir vuxna.
Mitt budskap är: Ge dina barn en möjlighet att välja glädje i livet.

Älskar livet

Jag har rätt nyligen kommit till insikt om att jag verkligen ÄLSKAR livet, vad det har att erbjuda mig och vad jag har att erbjuda livet. Jag är på god väg att hitta mitt autentiska jag, dvs att jag lever som den jag är född till och inte så som jag blev för att min omgivning "gjorde" mig till den de trodde var bäst för mig. Eller som jag blev för att jag inte hade bättre förutsättningar. Den egenskap som alltid har funnits hos mig som aldrig någon har kunnat förändra hos mig är mina estetiska färdigheter. Jag älskar färg och form och det har jag fått utlopp för i mitt yrke som florist. Musiken bär jag med djupt inom mig och den har alltid haft en stor betydelse för mig på många plan. Jag förlorade dock kontakten med den under många år men har äntligen hittat tillbaka till dess betydelse för mig. Däremot har det alltid funnits en längtan att träna och sporta. Jag har så många gånger försökt att komma igång med träning men jag har aldrig lyckats att göra den till en del av mitt liv. Idag kan jag stolt säga att träning har blivit en del av mitt liv och jag bokstavligen älskar vad den gör för mig och mitt välbefinnande. Problemet är bara att jag vill så mycket. Jag styrketränar 5 ggr i veckan (tidigt på morgonen för att det inte ska ta tid från familjen. Jag tränar kondition 2 kvällar och utövar yoga 1 kväll  i veckan.  Min frustration ligger i att jag vill prova på så mycket mera. Jag vill dansa, spela innebandy, tennis, boxas, jag listan kan bli hur lång som helst. Hur hittar jag balansen i allt detta? Vad är för mycket? Mitt svar är att så länge jag är medveten om att min kropp mår bra och inte smärtar och att träningen inte blir på bekostnad av familj, jobb och utbildningen som jag går så är det bara att träna vidare. Det är en underbar känsla att ha möjlighet att vältra sig bland alla sporter som finns att prova på.
Jag älskar livet så mycket att jag måste begränsa mig i vad som ska finnas med i det... men härligt är det!
Kram på er alla.

En vis man

På min resa i livet har jag lyssnat till många människors visdom och tagit till mig det jag tycker är viktigt för mig. En av dem är Deepak Chopra. Hans citat som följer nedan är något som jag för med mig i min vardag. Att var medveten om mina tankar får mig att "flyta" åt rätt håll.




”Var vaksam på vad du tänker - ty varje cell i din kropp tjuvlyssnar på dina tankar" 
-Deepak Chopra-

En kram kan betyda så mycket.

Ännu en gång vill jag lyfta fram hur viktig yogan är för mig, min själ, mitt jag, mitt välmående. Efter att, här om dagen, talat med min syster som fått ett tungt besked kände jag mig stel och mållös Jag kände verkligen att jag inte fick kontakt med mina känslor. Jag ville känna, gråta och skrika ut min rädsla över hur det skulle kännas om jag förlorade min underbara syster. Men det kom inget ur mig. Det kändes bara tomt. På kvällen var det dax för ett två timmars yoga pass. Jag kände motgång i många av de övningar som normalt brukar gå bra. Men denna gång var det speciellt jobbigt. Men efter ungefär halva passet hände något inom mig. Jag började känna! Känna sorg smärta och samtidigt en otroligt stor kärlek till livet. Tårarna rann som floder ner för min kind och jag blev lättare. En otroligt skön känsla att befinna sig i. Efter yogan började jag att prata med en kvinna om hur jag hade känt. Det berörde henne och hon undrade ifall hon fick ge mig en kram. Den kramen som jag fick av henne var så innerlig och äkta. Den skänkte mig ett lugn som inte med ord går att beskriva. Lugnet som den kramen skänkte mig förde med sig ett mod som senare fick mig att ringa tillbaka till min syster och berätta hur mycket hon betyder för mig och jag kunde säga att jag älskar henne.Vi grät båda två. Jag har rest en bit till i livet.
Yogan frigör mig.
En kram kan förändra så mycket.

Videon nedan har sånt fint budskap, en av min favoriter.