För en tid sedan hade jag ett kärt möte med fina B som jag inte har pratat med på länge. Han kom förbi hemma hos mig och pratade om hur viktigt det är för honom att varje morgon när han vaknar välja att se det fina med livet. Det är senare avgörande för honom hur hans dag kommer att se ut. Vi pratade om hur människor väljer att leva sina liv (om de nu har en möjlighet att välja?). Detta väckte naturligtvis tankar hos mig, om mig, om mina nära och kära men även om människor som inte berör mig. Det här är tankar som tar mig direkt till Kaj Pollacks bok: Att välja glädje. En bok som många människor har läst och handlar om att du kan välja glädje i ditt liv. Min fråga är om de verkligen tar till sig hans budskap med boken och verkligen väljer glädje? Det är ju inte så lätt som det är att skriva. Jag brukar säga till mina barn när de är sura över något som är helt oviktigt att de är deras känsla, att de har rätt att känna så. Jag säger till dem att de har en möjlighet att välja om de ska vara sura eller om de ska gå vidare genom att släppa det som triggar dem. Svaret som jag brukar få är att de KAN INTE bara göra det. Nej, det krävs en medvetenhet och lång träning men det går tillslut. Det jag vill säga med det är att om du redan som liten för höra att du har den möjligheten så tror jag att det kommer att ge dina barn en bättre förutsättning för välmående när de blir vuxna.
Mitt budskap är: Ge dina barn en möjlighet att välja glädje i livet.

Älskar livet

Jag har rätt nyligen kommit till insikt om att jag verkligen ÄLSKAR livet, vad det har att erbjuda mig och vad jag har att erbjuda livet. Jag är på god väg att hitta mitt autentiska jag, dvs att jag lever som den jag är född till och inte så som jag blev för att min omgivning "gjorde" mig till den de trodde var bäst för mig. Eller som jag blev för att jag inte hade bättre förutsättningar. Den egenskap som alltid har funnits hos mig som aldrig någon har kunnat förändra hos mig är mina estetiska färdigheter. Jag älskar färg och form och det har jag fått utlopp för i mitt yrke som florist. Musiken bär jag med djupt inom mig och den har alltid haft en stor betydelse för mig på många plan. Jag förlorade dock kontakten med den under många år men har äntligen hittat tillbaka till dess betydelse för mig. Däremot har det alltid funnits en längtan att träna och sporta. Jag har så många gånger försökt att komma igång med träning men jag har aldrig lyckats att göra den till en del av mitt liv. Idag kan jag stolt säga att träning har blivit en del av mitt liv och jag bokstavligen älskar vad den gör för mig och mitt välbefinnande. Problemet är bara att jag vill så mycket. Jag styrketränar 5 ggr i veckan (tidigt på morgonen för att det inte ska ta tid från familjen. Jag tränar kondition 2 kvällar och utövar yoga 1 kväll  i veckan.  Min frustration ligger i att jag vill prova på så mycket mera. Jag vill dansa, spela innebandy, tennis, boxas, jag listan kan bli hur lång som helst. Hur hittar jag balansen i allt detta? Vad är för mycket? Mitt svar är att så länge jag är medveten om att min kropp mår bra och inte smärtar och att träningen inte blir på bekostnad av familj, jobb och utbildningen som jag går så är det bara att träna vidare. Det är en underbar känsla att ha möjlighet att vältra sig bland alla sporter som finns att prova på.
Jag älskar livet så mycket att jag måste begränsa mig i vad som ska finnas med i det... men härligt är det!
Kram på er alla.

En vis man

På min resa i livet har jag lyssnat till många människors visdom och tagit till mig det jag tycker är viktigt för mig. En av dem är Deepak Chopra. Hans citat som följer nedan är något som jag för med mig i min vardag. Att var medveten om mina tankar får mig att "flyta" åt rätt håll.




”Var vaksam på vad du tänker - ty varje cell i din kropp tjuvlyssnar på dina tankar" 
-Deepak Chopra-

En kram kan betyda så mycket.

Ännu en gång vill jag lyfta fram hur viktig yogan är för mig, min själ, mitt jag, mitt välmående. Efter att, här om dagen, talat med min syster som fått ett tungt besked kände jag mig stel och mållös Jag kände verkligen att jag inte fick kontakt med mina känslor. Jag ville känna, gråta och skrika ut min rädsla över hur det skulle kännas om jag förlorade min underbara syster. Men det kom inget ur mig. Det kändes bara tomt. På kvällen var det dax för ett två timmars yoga pass. Jag kände motgång i många av de övningar som normalt brukar gå bra. Men denna gång var det speciellt jobbigt. Men efter ungefär halva passet hände något inom mig. Jag började känna! Känna sorg smärta och samtidigt en otroligt stor kärlek till livet. Tårarna rann som floder ner för min kind och jag blev lättare. En otroligt skön känsla att befinna sig i. Efter yogan började jag att prata med en kvinna om hur jag hade känt. Det berörde henne och hon undrade ifall hon fick ge mig en kram. Den kramen som jag fick av henne var så innerlig och äkta. Den skänkte mig ett lugn som inte med ord går att beskriva. Lugnet som den kramen skänkte mig förde med sig ett mod som senare fick mig att ringa tillbaka till min syster och berätta hur mycket hon betyder för mig och jag kunde säga att jag älskar henne.Vi grät båda två. Jag har rest en bit till i livet.
Yogan frigör mig.
En kram kan förändra så mycket.

Videon nedan har sånt fint budskap, en av min favoriter.

pigg, trött, pigg, trött.....

Från att skryta om att jag varit pigg som en lärka vände det snabbare än jag kunde ana. Fredag kunde jag inte sova för att jag mådde sååå illa.  Jag trodde att magsjukan var ett faktum! men efter ett par timmar försvann det sakta och jag somnade in...för att direkt bli väckt av min son som inte kunde sova för han hade fått en uppstötning i sömnen. Han drack lite vatten sen försökte han att sova igen. Just när jag somnat in står han vid min säng igen och kan inte sova för att det är för trångt i sängen då han hade en kompis som sov över. Jaha kl 03.00 upp och bädda ut madrassen, stoppa om och tillbaka till sängen....somnade in men vaknar av att S kompis gråter och längtar hem. Upp igen, pyssla om, trösta och tillbaka till min säng igen där min man M ligger och sover djupare än någonsin... Gaaah! Nu började nerverna ta slut. Klockan var 04.00 på morgonen och jag skulle upp och jobba. Jag väcker M och skäller lite på honom så han också får känna hur det känns att vara vaken. Somnar om och klockan ringer kl 07.00, upp och hoppa för nu ska jag jobba hela dagen. yeeeha! Kl 18.00 landar jag hemma igen. Vi käkar lite gott och M känner sig fort trött och vill gå och lägga sig kl 22.00. En timma senare började han att tokkräkas och det pågick hela natten. Jag och min dotter bänkade oss på varsin soffa nere men jag förblev sömlös även denna natt!! Söndag, en minst sagt avslagen karl, en minst lika trött Pia, en son som ska på dans, en dotter som ska på kalas. Det vara bara att bila iväg och glömma trötta ögon. Nu är det Söndag kväll och jag ska som vanligt upp i morgon bitti, iväg med barnen och sedan träna. Undrar just om jag kommer att skryta om att proteinpulvret gjorde mig pigg även efter morgondagen styrkepass...I doubt that. :-)
Det bästa av allt är att hur trött jag än är så längtar jag efter träningen, den ger mig en sån otroligt bra livskvalitét. Tack till mina underbara träningskamrater som förgyller varje träningspass med att ge mig bra energier.